Att som Gryaab förbättra det inkommande avloppsvattnet så att slammet på sikt ska bli renare är i grunden lovvärt. Men bara vissa ämnen förstörs. Alla tungmetaller, långlivade organiska ämnen och en mängd kända och okända kemikalier finns kvar i slammet. Att sprida det på åkrarna kan i värsta fall göra dem obrukbara, skriver Lena Jarlöv, Naturskyddsföreningen Tanum.
Gryaab har fått grönt ljus att sprida slam på åkrarna. Strikta regler ska hindra rester av läkemedel, smitta och tungmetaller från att följa med. Detta kunde vi läsa i GP torsdagen den 3 september. Så bra! Då är slammet rent och fint nu?
Nej, inte alls. Det är precis samma gamla slam som innan reningsverket fick sin så kallade Revaq-certifiering och som LRF fram till nyligen rekommenderade sina medlemmar att bojkotta.
Certifieringen betyder att Gryaab har lagt upp en långsiktig plan för att förbättra slammet genom åtgärder på det ingående avloppsvattnet. Att slammet hygieniseras betyder bara att vissa ämnen förstörs, men alla tungmetaller, långlivade organiska ämnen och en mängd kända och okända kemikalier finns kvar.
Sveriges bönder är grundlurade (inte alla, det pågår en diskussion inom LRF). Fosfor och andra växtnäringsämnen är bara en liten del av slammet. De mullbildande ämnen som jorden behöver, är här kemiskt förbundna med miljögifter av olika slag, inte minst ett stort antal läkemedelsrester och hormoner. Den största delen av massan består av asfalt, asbest, plastfibrer och rester från bildäck och dubbar, fällningskemikalier etcetera. Det mänskliga toalettavfallet utgör bara en mindre del.
Reningsverken utgör ett filter för praktiskt taget allt vatten som passerar industrisamhället. Förutom toalettavlopp kommer här dagvatten från gator, vägar, parkeringsplatser och avlopp från sjukhus, industrier och affärsområden. Hit kommer också lakvatten från tippar. En del avloppsvatten renas extra innan det hamnar här, men genom att fällningskemikalierna till slut deponeras hamnar lakvatten från dem ändå i reningsverket till sist. Vart skulle det annars ta vägen?
Det slam vi förtjänar
Man kan säga att vi har det slam vi förtjänar. Att kalla denna hantering kretslopp är missbruk av detta viktiga begrepp. Kretsloppet bröts när vi skilde växtodling från djurhållning i jordbruket och när vi inrättade systemet med vattentoaletter.
Om vi vill ha kretslopp måste vi göra om samhället på dessa avgörande punkter. I avvaktan på denna långsiktiga förändring får vi ta till andra lösningar.
Att tippa slammet på åkermarken och kalla det för gödsel är ansvarslöst mot jordbrukare och konsumenter både i dag och i framtiden. Många av ämnena är långlivade och kommer att finnas kvar för all framtid. Slamgödslade jordbruksfastigheter riskerar att sjunka i värde och i värsta fall bli obrukbara.
Vi bör bränna slammet, som i Schweiz, där slamspridning är förbjuden sen 2006. Ur askan kan man sedan utvinna den åtråvärda fosforn och avskilja kadmium och andra oönskade ämnen. En svensk metod för detta har nyligen patenterats och är i färd med att kommersialiseras.
Svagt intresse
Hittills har intresset för detta från svensk sida varit svagt, eftersom alla parter med Svenskt Vatten, reningsverkens paraplyorgan, i spetsen, varit upptagna av att utveckla Revaq-systemet.
Syftet med Revaq, att förbättra det inkommande avloppsvattnet så att slammet på sikt ska bli renare, är i grunden lovvärt, men har tyvärr lett in i en återvändsgränd som vi snarast måste försöka ta oss ur.
Livsmedelsindustrin har stor makt att påverka denna utveckling genom att kräva råvaror från rena åkrar utan slamgödsling av sina leverantörer. Barnmatstillverkarna gör redan så. Det vore olyckligt om konsumenterna skulle behöva ta till köpbojkotter, vilket kan bli fallet om ingen ändring sker.
I Göteborg har i dagarna bildats nätverket Ren åker Ren mat, som ska samla enskilda och organisationer för att sätta press på livsmedelsindustrin och politikerna.
Lena Jarlövarkitekt, docent, styrelseledamot Naturskyddsföreningen Tanum
